1969-2020

Mamma:

David, min älskade “lille son”!
Så brukade du säga när du ringde: “Hej, det är din lille son!”
Varför blev det så här och hur?
En sprudlande glad David i barndomen med spjuverglada ögon. Vart tog de vägen? Allt var inte bara gröna ängar. Jag kommer ihåg hur du kom till mig, när jag stod och hängde tvätt i trädgården, och frågade mig: “Vad kan jag? Vad är min talang?”. Jag blev helt ställd och hittade inget svar, då vände du dig om och sprang in. Det gör fortfarande ont.
Vart tog gossen med glimten i ögat vägen? Var det när du aldrig blev uttagen till att spela match, fast du kom till alla träningar? Var det när du måste sluta med fotbollen på grund av din allergi? Var det när du blev bortvald från Perrongen, fast du satsade hela ditt jag där. Det var i alla fall då du kom hem, deprimerad, fast det förstod inte jag. Var det senare? Nu när jag ser på bilder av dig, ser jag bara en man, min son, med ledsna ögon även om munnen ler.
Varför har du bara dragit dig undan oss? Har du känt dig utanför, oälskad, oaccepterad så som du var? Varför talade du inte om att du behövde vår hjälp? Vi hade alla ställt upp för dig om vi vetat. Det är så vi gör.
David, nu slipper du alla bekymmer, oro och ängslan, men jag saknar dig så. Talade jag någon gång om att jag älskar dig? Antagligen inte, jag har så svårt att säga de orden. De är så stora och får inte missbrukas, men heller inte tappas bort. Nu när det är för sent, säger jag

Jag älskar dig David ❤️
din mor

Marcus:

Hur kan livet vara så skört? Hur kan något som är så viktigt för oss, bara försvinna?

the phone-call that comes flying out of a blue autumn day
and suddenly everything goes slow and quiet
and soon everyone seems to be alone with their own thoughts
and now it’s as if I’m standing beneath a torrent of falling water

Ett högt garv – alla känner igen vems det är. Jag ser dig skyffla en näve snus, stor som en knytnäve, in under läppen och du borstar av händerna. Glimten av bus i ögonen. Du skulle kunna vara 15 år eller 50 år, garvet är detsamma. Värmen. Du skulle blivit rockstjärna. Du har utstrålningen för det. Du vet inte om det, men för något år sedan pratade jag med Marcus Svensson om mitt drömband – vilka som var de bästa jag spelat med. Det var Rickard Rönndahl på trummor, Marcus på bas och Mattias Svensson på gitarr. Och så du, på sång. Inte för din vackra stämma, utan för att din utstrålning och ditt driv hade det där som hade skiljt ut det ifrån allt annat. För skickliga musiker finns det hur många som helst, men folk med utstrålning är det faktiskt ont om. 

And I’m numb, I’m numb,
like when you’ve been driving so fast for so long that it feels as if you’re hardly moving at all
my body rigid with tension and my soul all knotted and wound up like a twisted tree

Mina minnen ifrån dig är naturligtvis fotboll. Och musik. Men först kom fotbollen. Som vi slet ner gräsmattan på baksidan i Vinslöv, när vi tränade skott framför det hemmagjorda målet. Eller så smet vi iväg till fotbollsplanen mellan Knutsgatan och Ringvägen (genade över Lindaus tomt, om ingen av dem var ute just då). Ut och spelade på eftermiddagen. Hem när klockan ringde, åt kvällsmaten och sedan snabbt ut igen för att fortsätta spela. Med skrubbsår på knäna. Tills det blev så mörkt att man knappt såg bollen.

Ebba Grön. För vi glömmer väl din Noice-period. Sedan i rask takt U2, Simple Minds och the Alarm. Där stannade du kvar ett tag, innan du hittade Imperiet och the Clash. Innan Hangover så hade du startat andra band. Haft spelning på vårt garagetak, till alla våra grannars (nåja) glädje. Hangover bildades och du köpte din första gitarr. Jag såg att du fortfarande har den kvar, den svarta Yamahan. Så snygg. Alla konserter vi gått på. När vi åkte till Stockholm för att se Simple Minds, och faktiskt träffade och pratade med Jim Kerr innan deras sound-check. Ända fram till Levellers härom året. Naturligtvis sprang du på dem innan spelningen och du gav mig sedan din biljett, med autografer ifrån dem, som födelsedagspresent. 

and I’m thinking about it all and I’m sorry and I’m not sorry –
our time was made up of confused emotions and little whirlwinds
and all those things we couldn’t really talk about but,
most of all, it was sealed in sacred moments like these and then it was gone.

Nu hör jag ditt skratt igen. Ditt garv. Jag önskar det fanns något sätt att spela in det, för jag vet att jag kommer att behöva höra det igen. Jag vill inte glömma det, men jag är rädd för att göra det. Jag älskar dig, min bror.

(Engelska texterna är hämtade ifrån Fireworks Night av New Model Army)

Pappa:

Tre och en halv månader efter din mamma, pappa och storebror kom till Sverige, föddes du på Kristianstad lasarettet.  David, du var en liten charmig med glimt i öga barn.

Sen tidig ålder var bollen din favorit leksak. Men också att undersöka och forska allt. Ett exempel som faller i minnet är som två-åring vill du in i bilen , du kunde inte öppna bildorren, så du tog en hammare och slog sönder strålkastarna! 

Tidig fick du erfara hur grym världen vi lever är. Det var på en tid ord som diskriminering och mobbing inte fanns i svenska ordförrådet. Som förskolan låg i Nävlinge, barnen fick åka buss dit. Ingen vill sitta bredvid dig, men det fanns ett undantag – Bengt Cederlund, han var stor och stark för sin ålder. Mer än en gång hjälpte han dig att få plats. Värden är inte rättvis, det fick du erfara . Fram för allt när det gäller fotboll. Din intresse för fotboll var enormt. På baksidan till vårt hus, på gräsmattan där la du två madrasser, hängde en boll på en lina och övade att slå ”bicicleta ”. Detta var inte en gång , det var dag in dag ut och när solensken.

Vid en ungdomsfotboll turnering, mot slutet av matchen låg ert lag under med 3-1, du gick fram till domaren och frågade hur lång tid är det kvar? Domaren svarade: tre minuter. Då sa du, David, ”Då hinner vi spela oavgjort”. Tala om optimisten eller, never give up! 

När det gäller mat, åt du vad som bjöds. På din födelsedag åt vi alltid, ”sill och potatis och jordgubbar.” På din tjugonde födelsedagen , tänkte jag bjuda stort på Stat. Någon biffstek ville du inte ha. Det blev ”stekt fläsk med löksås!! Och häromdagen, när din mamma körde dit med fläskkorv och rotmos. Det var mums sa du.

Som knappt tjugoåring, åkte du ensam till Indien. Framkommen i Bombay (Mumbai), fick du smaka på indisk maffia… tack och lov de tog dig tillbaka dig till flygplatsen. Det var också du, David som var först att åka till Andamans öarna, där din farfar tillbringade flera år under vidriga förhållanden som politisk fånge (kan jämföras med Robben Islands eller Isle du diable – Brittiskt och franskt koncentrationsläger). 

Nånting som stör mig är varför hade du isolerat dig så. Klart,  vi är alla rädda för Corona-viruset! Psoriasismedicinering påverkade allt din lidande. Fysisk, psykisk och ekonomiska problem, men vi var inte så klarsynta. 

Men jag frågar, varför, varför, varför! David, jag saknar dig. Jag älskar dig. May God bless you.

Eric:

Ja du, pappa. 

Det finns så mycket man bör säga om dig. Sista gången jag pratade med dig var över telefon och jag tycker vi kom fram till fem saker som lite bildar ett mikrokosmos av vår relation. Vi fastställde

  1. Ditt välmående och ekonomi har sett bättre dagar.
  2. Jag bör inte åka hemhem till Hässleholm för att hjälpa dig med något alls.
  3. Nästa gång vi ses finns det bara en sak du behöver hjälp med och det är att klippa de långa hårstråna som börjat växa på toppen av ditt öra så du inte ser ut som en gubbe/ ett lodjur.
  4. Piggelin är den bästa glassen.
  5. Blade Runner är en långtråkig film.

Men trots den sista punkten så har tankarna vandrat tillbaka till den filmen. Kanske är det för att jag, likt du själv, har en hjärna som är hårdkodad till att tänka genom referenser till popkultur och musik. I filmens sista stunder inser skurken Roy Batty sin egen dödlighet och uttrycker bland annat orden: “All those moments will be lost in time, like tears in rain”. Nu är det min tur att belysa dem stunderna av ditt liv som jag minns och som bör försvinna i första hand.

Precis innan sommarlovet mellan jag trean och fyran hade vi en sista dag på blockflöjten. Jag ogillade de musiklektionerna då vi var tvungna att lära oss att läsa noter. Onödigt. Du höll med mig. Någon som inte höll med mig var min lärare som när vi gick varvet runt för att rekommendera vad för instrument mina klasskamrater bör lära sig härnäst vände sig till mig och sa “Du är nog inte menad att spela några instrument, Eric”. Som tröst grävde du fram din gamla gitarr, lärde mig de få ackord du kunde, beställde posters och fick mig att lyssna på rätt musik (punk, svartrock, vismusik och Maria Mckee). Du har alltid stöttat mig och Axel om vi velat skapa något och du har aldrig bett oss att sänka hur högt och dåligt vi än har spelat. Det var alltid ett utbyte då vi lärde oss av varandra; det går att hävda det var jag som gjorde dig galen i Veronica Maggios musik och att du spelade onekligen sämst när du fick en gitarr i knät.

Vi spelade ju ofta spel med varandra för att vi är besserwissrar, vilket i min erfarenhet är en egenskap som är övergripande om man heter Sarkar. Men vi hade båda lätt att fuska. Näst senaste gången vi spelade schack gjorde vi det när du var hög på morfin. Jag vann. Gången efter blev det patt och det är jag rätt nöjd över i dag. En gång när vi skulle spela Vem Vet Mest försökte du distrahera mig genom att skicka ett SMS till min mobil. Du råkade skicka det till min skola. När min lärare kom tillbaka efter lovet möttes han av en robotisk rösta som uttrycker “David Sarkar har skickat ett meddelande: IDIOT!!”. 

Sedan gick du ut till köket och brände dig på ugnsplåten. Du tror väl inte att jag tänker låta världen glömma att du var en klant? Men det är väl jag med. Du plåstrade om mig när jag skar mig på osthyveln, kramade mig när jag var hjärtekrossad och höll min tatuering hemlig för min mamma. Du har kört till Jönköping mitt i natten för att hämta mig och jag har hållit tyst varje gång du råkade tappa Axel som bebis och hjälpt dig de gånger du har ramlat på grund av din höft och dina fötter.

Allt detta bland stunder man knappt minns. Alla gånger du lekt med mig som liten och lärde mig att Ned Kelly var coolare än både Robin Hood och cowboys för att han både brydde sig om de fattiga OCH var en revolverman. Alla gånger folk sagt att jag var lik dig och jag fann en sådan enorm stolthet i det. Alla gånger vi spelat boll i parken, alla svordomar du lärt mig, alla filosofiska samtal om livet, döden, politik, kärlek och Perrong 23. 

Filosofiska samtal som kulminerade i när Axel inte fick lov att se på när Benjamin Ingrosso vann Mello för att du var så djupt försjunken i tankar om hur du skulle ge folk den kärlek de förtjänar när du ett år senare skulle komma att fira att du fyllde femtio. Du ville anordna en konsert då. Som du ringde runt och försökte se om det kunde bli en verklighet. Till slut insåg du att det inte var möjligt med en konsert på din budget. Men hur skulle då fira din 50-årsdag? Det fick inte vara något materiellt. Det skulle vara kärleksfullt. Sedan kom du på det. Med ett snett leende tittade du på mig och sa “Tack”. Jag kunde inte göra annat än att förstå vad ordet betydde och se på dig när du hade halva ansiktet upplyst av neonljus från TV-apparaten. Inte förrän jag själv log tillbaka och sa

Tack 

för allt. De sista orden jag sa till dig var “Gå och ta din Piggelin nu” och du lade på. Jag hann inte säga att jag älskar dig. Jag bara suckade och tänkte att det vet du, pappa. Och det gör du. Så nu, när vi har fastställt att det fanns så mycket kärlek som du delade med dig av och med alla minnen i bakfickan, får jag avsluta detta öppna brev. Det tänker jag göra på ett sätt som är väldigt David-esque, nämligen ett citat jag hörde dig säga en hel del.

“Such is life.”

– Ned Kelly

Med hopp om återseende,

Eric

Ida:

Kära farbror David

Jag hade världens tur att få dig som en av mina farbröder. Varför just du? Hur ska jag någonsin kunna acceptera att du togs ifrån mig redan. En underbart fantastisk människa, med ett underbart skratt. Jag har alltid känt vi hade ett särskilt band som jag inte tror många märkte men det viktigaste var att vi visste det. Spelar ingen roll hur länge sedan det var vi sågs eller pratade, så var det som det var igår när det väl hände. Du sa alltid att du älskade mig när vi pratade och fråga alltid hur jag mådde när vi sågs. När du smsade mig så avslutade du alltid meddelandet med ”du är bäst det vet du, ok?”, det är ord jag aldrig kommer glömma. Jag kommer ihåg när du låg inne på sjukhuset för cancer och jag vågade inte åka dit och se dig ligga där, så jag skrev ett brev till dig som pappa fick ge dig. Jag skrev massa där i men bland annat ”du är aldrig ensam, även om du inte ser mig så finns jag alltid där och håller din hand” och jag känner det är precis så du gör för mig nu. Jag vet att du alltid kommer finnas vid min sida även om jag inte kan se dig. Sista gången jag prata med dig var för ett halvår sedan när jag blev sambo och du smsade och tyckte jag skulle frågat dig om lov först. Hade gjort allt för att bara få prata med dig en sista gång. Tills vi ses nästa gång älskade du. Jag älskar dig och tro aldrig jag kommer glömma dig. 

Puss och kram din älskling (som du alltid kallade mig)

Isac:

Jag kommer aldrig glömma ditt busiga skratt. Det skratt som gjorde alla andra glada när de hörde.
Det är tack vare dig jag började lyssna på vad du skulle beskriva som ”riktig musik”. Nirvana, The Clash, Levellers, Ebba Grön, Imperiet och New Model Army är ett par exempel på band DU fått mig att älska nästan lika mycket som jag älskar dig. 
Det är också tack vare dig att jag började spela gitarr. Hade jag aldrig fått min akustiska gitarr av dig hade jag nog aldrig börjat spela musik. 
Jag kommer ihåg ditt fantastiska tal du hade skrivit till morfars 80 års dag. Jag kommer ihåg hur nervös du var inför det och jag tror aldrig att jag har hört eller kommer höra ett finare tal. 
Jag trodde alltid att du var den som skulle ta mig på min första konsert till New Model Army eller Levellers eller något annat bra band men så blir det inte för nu spelar du med Kurt Cobain i stjärnorna tills vi ses igen. 
Jag älskar dig den bästa morbrorn i världen❤️

Maria:

”Jag är i chock, skriker, jag hyperventilerar, jag sliter mitt hår, jag gråter, älskar, älskar så mycket att mitt hjärta vill explodera.
Hjärtat trycker så hårt emot bröstet att jag tror att min kropp kommer att spricka.
Jag hatar! Jag vill slå någon! Skylla på någon. Jag älskar så ofantligt att jag inte kan andas.”

Älskade David! Du hade gapskrattat, och gör det säkert nu, när jag väljer att citera Magdalena Graaf för att beskriva hur det kändes i måndags och hur det fortfarande känns mellan varven. Som du fattas mig – som du fattas oss!!

Du & Jag David – Du & jag.

Jag minns att du vid något tillfälle hjälpte du mig att borsta mitt långa mörka hår. Du sa till mig att om jag hade varit blond och lockig så hade du gift dig med mig…. Minns du mina försök till att permanenta mig? Som jag såg ut!! Oavsett gjorde dina ord mig så stolt!

Stolt – det är nog ett av dem ord som jag förknippar mest med dig. Jag var så sjukt stolt över dig så många gånger, inte för att jag vet om jag någonsin sa det till dig, korkad som jag är…. Din förmåga att arrangera, styra upp, ditt driv och det ändlösa engagemang. Jag är så stolt över att vara din syster! 

Minns du festen ni hade hemma i Vinslöv? Shit så kul det var!! Det var den roligaste fest jag varit på! Kanske för att jag var max 12, inte fick vara hemma för mamma och pappa och att det var min första fest någonsin… Tja, jag var ju inte kvar när mamma och pappa dök upp mitt i alltihop och Marcus…. vilade lite,,,,

Tack för att jag alltid fick vara med dig! Att sova hos dig i din lägenhet och vara med dig på Perrongen var bland det bästa jag visste. Fantastiska minnen av kvällar och nätter med bättre och sämre band, öl på Casablanca, potatismos med lökketchup (15 spänn, allt vi hade råd med och trots att jag hatar lök så var detta det godaste som fanns) och många skratt och fina samtal. 

Tack för att du alltid hade koll på mig och tog hand om mig. Våra kvällar kommer jag alltid att bära med mig.

Smeknamn – ingen hittade på smeknamn som du! ”Hatta” – så briljant!! ”Leffe” var Liv kanske inte alldeles överlycklig för från början, men för något år sedan hade hon som plan att försöka föra in det i skolan. Tror dock inte hon lyckades…. Och så Mia förstås. Mia som bara du, och ibland Hanna, kallade mig för. Mia, som mamma hatade och jag älskade, mest för att det kom från dig. När nu även Eric använder det så blir jag så varm i hjärtat.

Älskade vackra David, med ögon så uttrycksfulla som ingen annan. Jag minns när dina barn föddes. Dina fina pojkar som är ditt allt. Jag har aldrig sett ögon lysa av kärlek mer än vad dina gjorde då. Att vara pappa var det viktigaste för dig.

Jag saknar ditt skratt, jag saknar ditt sätt att rufsa om mitt hår, men mest av allt saknar jag dina kramar. Ingen kramar som du, så varma och fulla av kärlek.

Du & jag David – Du & Jag

I love you forever and forever is a looong time

// Din Mia 

Martin

Att växa upp i skuggan av dig har haft sina sidor. Du och jag kivade, bråkade, grälade och slogs under uppväxten. En gång stod du på mammas och pappas säng och hetsade mig till att kasta en kaktus på dig. Det var ditt eget fel. Den träffade dock inte och det var jag som fick städa upp blomjorden från sängen (och golvet) och försöka laga den söndriga kaktusen. Andra gånger jagade du mig och jag sprang in i mitt rum, slängde mig på rygg i sängen och sparkade för fullt med benen för att hindra dig att komma för nära mig, för du var ju utan tvekan starkare än jag. Det har vi skrattat åt många gånger. Senare. När vi blivit vuxna. Då kunde jag hålla mig för skratt. Utom den gången du kastade dig på mig när jag låg där på sängen, men jag fick in en fot emellan oss och sköt iväg dig så att du flög bakåt. Vi blev nog lika förvånade båda två. Och jag skrattade högt. Hur det sedan fortsatte, det minns jag inte, förmodligen fick jag pryl. 

Du och Dan gillade olika musikstilar; Dan gillade Gyllene Tider och du Noice, Dan gillade U2 och du The Alarm, Simple Minds osv. Du gillade Imperiet och Ebba Grön också och en del annat, åt det punkiga hållet. Jag hämtade inspiration från er båda ett tag, än den ena och än den andre, men sedan hittade jag min egen väg med Pink Floyd. Vilken lättnad det var! 

När Dan slutade 9:an rakade han av håret i munkfrisyr. När du slutade 9:an rakade du punkfrisyr, tuppkam. När jag skulle sluta 9:an så övervägde jag väldigt länge om jag skulle skaffa skunkfrisyr (vad nu det är, färga vitt på sidorna, kanske?), men fegade till sist ur. Som sagt, det var inte lätt att växa upp i skuggan av dig. 

Vi kom ifrån varandra när vi flyttade hemifrån och det var först efter att jag flyttat tillbaka till Hässleholm (för tredje gången? eller fjärde? eller femte? eller, nåja …) och vi skulle riva och bygga upp muren hemma hos Mamma och Pappa som vi fick ordentlig kontakt igen och blev vänner också. 

Vi har båda gått igenom en del svårigheter och sjukdomar. När jag opererats för cancern första gången ställde alla i familjen upp och hjälpte mig. Jag minns att du en dag ringde och sa att nu hade du gjort dig ledig, vad behövde jag hjälp med, trädgårdsarbete eller städa eller vad?

Du mådde dåligt under en period och vi var några i familjen som hade pratat om att träffa dig och prata med dig. När Mamma och Maria ringt till dig och sagt att de var på väg så ringde du mig och bad mig komma också. Det gjorde mig glad och stolt att du värdesatte vår vänskap så högt, men tyvärr sa jag aldrig det till dig. Det ångrar jag nu. 

Nu har du gått vidare och jag är kvar. Det är tomt här utan dig, utan ditt stora garv, dina stora gester, din generositet och omtänksamhet. Du är älskad och saknad, men jag hoppas och tror att vi ses igen.

Examensceremoni

Enklaste sättet att summera ihop dagen blir med bilder:

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 16.08.51
Skakar hand med programansvarig, Per Magnus Andersson efter att ha fått mitt diplom.

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 16.09.50
Tar emot folkets jubel

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 16.12.33
Fotostund med föräldrarna

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 16.11.25
Fotostund med svärmor.

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 16.13.07
Efter lunchen som intogs på kallbadhuset i Bjärred.

Därefter blev det fika i Lomma innan alla åkte hem igen.

Tack mamma, pappa och Samuel för era blommor och för att ni ville komma och fira med mig. Och tack allihopa för mina inlines (som inte blivit köpta än)!

Delhi

Nu har vi kommit till slutspurten, Delhi! Här finns det plötsligt fler cykelrickshas, de är ganska vanliga fortfarande i Delhi tydligen. En sak som jag glömde i min uppräkning av sånt som förändrats var ju att kvinnor nu kör motorfordon (mest vespa). Det såg jag bara vid ett enda tillfälle förr, i Bangalore, IT-staden. Jag tycker dessutom att antalet riktigt, riktigt fattiga har minskat kraftigt, men även här verkar det inte ha förändrats lika mycket i Delhi som i de andra delarna av Indien (som jag täckt in med denna resan, alltså försvinnande lite). 🙂

Bilarna får bara köra varannan dag här, beroende på om nummerskylten slutar på udda eller jämn siffra, pga luftföroreningarna. Jag tycker inte att luften har varit särskilt märkbart förorenad, det var mycket värre i Calcutta när jag var där. Då började det bli dimmigt framåt eftermiddagen (av avgaser från bilarna) och på kvällen, vid 6-7, var smogen så tät att man inte såg tio meter framför sig. Så är det inte alls här, men om det är mindre nu temporärt eller vad, det vet jag inte. 

Det har varit vattenbrist här i Delhi, men vi har inte märkt av det precis och nu börjar det ändå bli som vanligt igen. Det beror på att en folkgrupp, eller ett kast (jag är inte riktigt säker på vilket) vill ha samma favörer som de kastlösa (daliter), som ju får en del positiv särbehandling av staten, bl.a. utbildningsplatser osv, de hade sprängt/förstört vattentillförseln till Delhi. Idag hamnade vi mitt i ett demonstrationståg från dem, det var tusentals människor som gick i tåget, men det var inga våldsamheter som utspelades vadvi kunde se iaf (se sista bilden). 

Imorgon gör vi ett sista ryck och åker till Agra för att se Taj Mahal. 

 
Ellen på tåget…  

En råttfälla under sätet på samma tåg…

    

Demonstrationståget 

   
Streetfood

Order från pappa…

Igår var vi på utflykt, vi åkte båt i Keralas “backwaters”, besökte ett pensionat för elefanter och fick oss en ridtur. Dessutom stannade vi för att äta på ett ställe och jag beställde en Kerala Thali…   

   

(Varför har jag så svårt att få fokus i mina bilder???)

Ellen var rädd för att rida på elefanten innan hon provat, men fixade det utan problem och tyckte till och med det var lite kul när vi satt där.  

 
  Jag får försöka ladda upp fler bilder när jag har stabilare internet… 

   

Bye bye Pondi

Det blev lite känslosamt när vi skulle åka från Pondi, inte så att några tårar fälldes, men det kändes i hjärtat. Ellen kom att gilla Pondi mer och mer, ju längre vi var där och kom också att gilla Mona och Chanda mer och mer. Det skulle kunna ha att göra med en (sinande) burk med Mentos, men det tror jag inte så mycket på. Det var säkert mer komplext än så, Indien är väl inte så snabbsmält precis.  

Mona sa upprepade gånger att han ville vi syskon med familjer skulle komma dit en sista gång (har inte jag skrivit det här innan?), en gång sa han nog att han inte tänkte dö förrän han sett oss alla en sista gång. 

Vi flög alltså hit till Kovalam och denna gången fick jag inte huvudvärk av det, den väntade till dagen efter, men idag har jag varit utan. Idag har jag dessutom fått ajurvedisk massage i nacke och skuldror. Det var en synnerligen hårdhänt upplevelse som jag nog inte gör om i första taget. Jag fick visa honom ärret i mitt huvud och be honom ta det lite försiktigt med det eftersom jag har protes där. Det kändes som han slet och drog i mig från hårtoppar till svanskotans slut. Oljorna han använde luktade väl okej, men håret blev ju alldeles fett av det. 

Förresten så är det inte “förbjudet” att fråga om eller prata om min hälsa, besked från röntgen osv, men jag tänker att hälsan tiger still, dvs säger jag inget så är det som vanligt. Jag pratade lite med min läkare här i Hässleholm, Magnus Esbjörnsson, han sa att det mycket väl kunde vara koncentrationsstörningar som en effekt av operationerna och strålning. Det verkar väl troligt med tanke på att jag har lite problem att minnas saker ibland och har svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt, diskutera flera saker ungefär samtidigt osv. Sedan har jag ju en del kvarvarande tal-problem, tappar ord eller kommer av mig helt när jag ska säga något. Det har fått mig att bli tystare, sedan om det är bra eller dåligt är väl en smaksak… 😉

Sedan har jag ju fått en del funderingar om det hela, varför har jag haft sådan tur? Eller sådan Nåd, egentligen. Jag har ju kommit undan allt detta med blotta förskräckelsen, än så länge, i princip. Jag är med i en FB-grupp och de flesta där är ju mycket mer drabbade än jag. Någon gång i månaden är det någon som meddelar att ännu en medlem nu gått bort…

  

 
Firren längst till vänster, en Blue Marlin, har jag fått den utskurna biten grillad i tandooriugn. Det var starkt, men gott. Bredvid den ligger en Kingfisher.   
   

Vi lever

Som rubriken säger, vi lever. Vi hamnade bara i lite radioskugga där ett tag. 

Vi har idag, för ett par timmar sedan, kommit till Kovalam beach i delstaten Kerala. Vi har tagit in på lyxhotell (för att vara oss, eller jag, iallafall) och ska “vila upp oss” några dagar.  
 

Indien

Igår var vi på lite sightseeing i Ashram (se Ellens blogg) och fixade flyg till Kerala. Jag hade tänkt vi skulle åka tåg dit, men… Jag insåg snabbt att Ellen inte skulle fixa det riktigt (och inte gärna jag heller, det hade varit riktigt slitigt), så då fick det bli flyg. 
Idag steg vi upp till soluppgången 6.15, men det var molnigt så klart. Efter frukost gick vi till Mona, hämtade honom och Gillis (en holländare som fungerar lite som frivillig assistent åt Mona, han har berättat en del historier han varit med om, han simmade i havet här i Pondy när tsunamivågen kom. Han märkte att vattnet plötsligt steg snabbt, så han simmade iland och sprang uppåt i säkerhet. Han har också varit i Sverige och Finland en del och följt Ganges till dess källa i Himalaya. Behöver jag säga att jag är smått imponerad av honom?) och vi gick till Sri Aurobindos & The Mothers rum i Ashram. Det är långt ifrån alla som får komma in där. När vi gick därifrån mötte vi plötsligt Ajay och Else Verma! Jag skulle hälsa till alla från dem. 

Efter det gick vi hem till Mona och nu började vi bli lite stressade, för vi hade stämt möte med Jasmine 11.30, då skulle vi äta lunch. Vi lämnade Mona och gick till hotellet, där mötte vi Kalu som sa att Jasmine skulle hämta upp oss hos Mona istället. Vi hämtade paketen till Samirs barn och gick hem till Mona igen. Där fick vi vänta till 12.30 (minst) innan Jasmine kom och hämtade oss alla i sin lilla bil. Vi körde två-tre kvarter och sedan var vi framme. Det var ju Anjanas födelsedag, så vi skulle fira henne. Där mötte vi Bikash (igen, vi hade mött honom lite på morgonen) som jag träffade i Calcutta för över tjugo år sedan. Han var helt övertygad om att det var någon av mina storebröder som han träffat där, han tyckte jag såg så ung ut. Han trodde heller inte ett ögonblick på att jag kunde vara far till Ellen, snarare att vi var syskon. Sånt är ju alltid kul att höra. Vi kom tillbaka till hotellet vid halv fyra och då var vi båda rätt slut men fick en stunds vila. 

Jag tänkte försöka besvara min fråga från första inlägget, vad har förändrats sedan jag var här sist? Vad har jag lagt märke till för förändringar? En sak jag lagt märke till är att nu har nästan alla cykelrickshas försvunnit till förmån för mopedrickshas och bilar. När jag var här på 90-talet var det ungefär lika många cykel- som mopedrickshas, men nästan inga gångricksha. När vi var här på 80-talet försöker jag minnas att det var gott om gång- och cykelrickshas (fast det är mycket möjligt att minnet lurar mig). Man kan väl säga att det är bra på ett individuellt plan för arbetskraften, ju mer den får hjälp av motorer osv, men för miljön är det dessvärre sämre. 

En annan sak som förändrats är jag själv. Jag minns inte att jag var så orolig för trafiken när jag var här innan, men det är jag nu! Ibland riktigt rädd, faktiskt. Och då har jag ändå inte åkt buss upp- eller nedför bergssluttningarna, för det minns jag var lite skrämmande redan då. 

    
    
 

Ellen beskrev trafiken väldigt bra, det är verkligen som om bilarna pratar med varandra. Inne i städerna är det verkligen inte tyst mer än tre sekunder, på landsbygden lite längre. Det är ganska intressant att iaktta, faktiskt.
Indien luktar… Indien! En mix av allt möjligt, av avföring, likdoft, underbar blomdoft eller rökelse osv.

Igår åt vi pizza till lunch på Le Café som vi nästan bor granne med. Ellen är sugen på “de där pannkakorna” vi pratade om: Dosa masala. Får se när jag ska låta henne bli besviken över det! Hon hade trott att maten skulle vara mer som när vi lagar indisk mat hemma; Tikka masala eller Kyckling Korma.

– – –

Nu har vi varit och ätit kvällsmat (igår), det blev Dosa för oss båda. Jag tog blomkålsdosa och Ellen fick plain dosa med kokosnötchutney. Jag gillade verkligen min, men Ellen var inte så förtjust i sin. Som tur var hade vi beställt vårrullar också, som hon kunde knapra på. Det var inte starkt, men det föll inte Ellen i smaken ändå.

Idag har vi varit i Auroville och sett Matri Mandir. Ellen har verkligen fixat stillheten och meditationsstunderna exemplariskt. Det har verkligen varit roligt att få se hur långt de kommit denna gången. Nu jobbar de mycket med trädgården (parken) runt Matri Mandirs närhet, så jag tror faktiskt att de är klara med byggnaden, både inne och ute. För första gången (tror jag iaf) var jag nu även nedanför Matri Mandir, under. Där är ju en kristall även där. De var också klara med ramperna upp, vad jag minns från förra gången var de inte klara med det då, jag kommer inte riktigt ihåg hur vi tog oss upp, jag har något minne av en träställning, men vet inte om minnet ljuger där. Hur som helst så fick jag svindel av att gå uppför och nerför rampen, det blev ju inte bättre av att de sagt att man skulle undvika att röra vid räcken osv. Man fick ta på dem om man behövde, men inte slita på det i onödan.

  
  
  

Framme…

Hittills har resan gått bra, även om vi inte riktigt hamnade i synk med flygplansmåltiderna och har varit hungriga en stor del av tiden i dag. Jag har haft en del huvudvärk nästan direkt sedan vi åkte och varit riktigt trött också. Första flygresan, till London, blev jobbig med huvudvärk som har suttit i sedan dess. 

Det ska verkligen bli spännande att träffa Mona, Chanda, Samir och de andra. Jag måste erkänna att jag bävat och bävar lite för det, men ser fram emot det också. 

– – –

Det var lite tankar jag hade på planet. Nu har vi kommit fram och Ellen har hunnit blogga en del. Jag försöker mest hänga med i svängarna här och, när vi någon gång har internet, komma ikapp lite. Facebook låste mitt konto i appen när jag försökte använda det, misstänkt aktivitet, påstod de… 😉

Mona och Chanda tar väl hand om oss, idag ska vi mest bara vila. Det är ju bara så svårt att säga nej till dem! Och överhuvudtaget också, till alla.