Bye bye Pondi

Det blev lite känslosamt när vi skulle åka från Pondi, inte så att några tårar fälldes, men det kändes i hjärtat. Ellen kom att gilla Pondi mer och mer, ju längre vi var där och kom också att gilla Mona och Chanda mer och mer. Det skulle kunna ha att göra med en (sinande) burk med Mentos, men det tror jag inte så mycket på. Det var säkert mer komplext än så, Indien är väl inte så snabbsmält precis.  

Mona sa upprepade gånger att han ville vi syskon med familjer skulle komma dit en sista gång (har inte jag skrivit det här innan?), en gång sa han nog att han inte tänkte dö förrän han sett oss alla en sista gång. 

Vi flög alltså hit till Kovalam och denna gången fick jag inte huvudvärk av det, den väntade till dagen efter, men idag har jag varit utan. Idag har jag dessutom fått ajurvedisk massage i nacke och skuldror. Det var en synnerligen hårdhänt upplevelse som jag nog inte gör om i första taget. Jag fick visa honom ärret i mitt huvud och be honom ta det lite försiktigt med det eftersom jag har protes där. Det kändes som han slet och drog i mig från hårtoppar till svanskotans slut. Oljorna han använde luktade väl okej, men håret blev ju alldeles fett av det. 

Förresten så är det inte “förbjudet” att fråga om eller prata om min hälsa, besked från röntgen osv, men jag tänker att hälsan tiger still, dvs säger jag inget så är det som vanligt. Jag pratade lite med min läkare här i Hässleholm, Magnus Esbjörnsson, han sa att det mycket väl kunde vara koncentrationsstörningar som en effekt av operationerna och strålning. Det verkar väl troligt med tanke på att jag har lite problem att minnas saker ibland och har svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt, diskutera flera saker ungefär samtidigt osv. Sedan har jag ju en del kvarvarande tal-problem, tappar ord eller kommer av mig helt när jag ska säga något. Det har fått mig att bli tystare, sedan om det är bra eller dåligt är väl en smaksak… 😉

Sedan har jag ju fått en del funderingar om det hela, varför har jag haft sådan tur? Eller sådan Nåd, egentligen. Jag har ju kommit undan allt detta med blotta förskräckelsen, än så länge, i princip. Jag är med i en FB-grupp och de flesta där är ju mycket mer drabbade än jag. Någon gång i månaden är det någon som meddelar att ännu en medlem nu gått bort…

  

 
Firren längst till vänster, en Blue Marlin, har jag fått den utskurna biten grillad i tandooriugn. Det var starkt, men gott. Bredvid den ligger en Kingfisher.   
   

Leave a Reply