Dags att varva ner – del 6

Resan ifrån Pondi började redan kl 6 i morse, var det bestämt. Men chauffören dök upp redan tio i, så det blev lite panik, tidsoptimister som vi är;). Resan in till Chennai tog bara två och en halv timme, jämfört med de tre timmar det tig att ta sig därifrån. Med andra ord hade vi gott om tid på flygplatsen, och tog oss lite frukost. När vi sitter där, reser sig en man några bord bort, och blir genast omringad av personal och andra, som ville ha selfie tagen med honom. Vi har ingen aning vem det var, men barnen funderade en kort stund på att göra samma sak, bara för skojs skull. Tyvärr blev det inget av det, så vi lär aldrig få veta vem det var. 
Resan till Goa var annars händelselös, vilket annars var rätt befriande, efter allt vi hunnit med i Pondi. 
Väl i Goa tog vi en taxi till Patnem, där ett par rum väntade på oss. Taxichauffören var faktiskt inget vidare på att köra bil, och en gång avbröt jag hans idiot-omkörning, för att det kom ett möte (också omkörande) som han ville tränga ut. Mot slutet av färden blev Carina bilsjuk, men vi hann fram innan det blev för spännande i bilen. 
Hotellet är inte jättespännande, men det gör inget (bara de lyckas laga ACn i ena rummet), eftersom en kanonstrand är hundra meter bort. På stranden ligger massa restauranger, och den vi provade var helt ok. Dessutom trodde de att ja var Linneas bror, vilket var kul för mig, men kanske inte för henne. Linnea och Ida hann med ett kort kvällsdopp under tiden solen gick ner. 
Kvällen håller nu på att avrundas med en kvällspromenad och glass, och sedan satsar vi på tidig läggning, så att solen kan nyttjas tidigt imorgon. 
Blir kanske inte så många inlägg till, det beror på om dagarna blir lika varandra, eller vad som händer. 

Au revoir – del 5

Som vanligt började vår dag med mycket stress, ingen av oss är morgonmänniska så det blir alltid mycket skrik och spring på morgnarna eftersom vi vill komma tid till dagens fulla schema. Det första vi gjorde idag var att åka till en av Ashrams fina trädgårdar där de planterar på beställning exempelvis till Ashram plantera dem 1500 blommor och andra växter. I en del av trädgården hade dem ett växthus (ca. 25x7meter och detta var den lilla trädgården) där de hade endast kaktusar av olika slag, helt amazing! Det var supervackert och riktigt coolt, men vi fick många myggbett. 

Sedan åkte vi vidare till Pottery, där Mona bestämmer, vi tittade på hur de gjorde jättefina krukor. Medan jag och Ida vilade på Monas kontor så fick mamma och pappa en rundtur av Chanda. Enligt pappa gick de ut på en takterrass och kollade ut över bananodlingarna, mamma sa att det var jättefin utsikt. 

När vi sedan åkte vidare så åkte vi till Dining Hall som matade 1500 personer under en och samma måltid. Jag och Ida missade det med tyvärr, antagligen hade vi druckit för lite samt ätit för lite eftersom vi kände oss yra och trötta. Efter det åkte vi och hälsade på en skola i Ashram där vi mötte en dam som varit lärare till farfar. Hon berättade om hur, när farfar varit liten, han stått närmast The Mother och andra stå i kö bakom honom. De hade stått där med blommor och skickat dem till honom för att han sen skulle ge dem till henne. 

Till lunch åt vi ute med Chandas familj och Ajay Virmani, en lunch bestående av fyra olika rätter för att vi skulle få smaka på så mycket dom möjligt. Haha, när vi var klara där så var vi så trötta och mätta så vi alla höll på att somna där. Förutom Ida som bara verkat få energi och sprang rundor???

Efter vilan så hälsade vi på Mona, han berättade bland annat att Sri Aurobindo haft en hund som gick rundor hos dem, han berättade hur vår farfar varit jätterädd för den. Kanske är det så att farfar bara spelar allergisk mot våra hundar, men egentligen bara inte gillar dem? 😉 Vi sa sedan hejdå till Mona för sista gången och detsamma med Chanda. Det kändes jättehemskt eftersom de varit så snälla mot oss. 

 Till sist åt vi kvällsmat hemma hos Samir och Jasmine, underbart gott, där var vi många samlade. Det var vår familj, deras familj samt Anjana och Kalu. Vi åt, tittade på bilder från när de varit i Sverige och hade jättemysigt. Under tiden vi var där så skulle Anjana skriva ner alla namn i familjen, när hon och Ida kom till Marcus frågade hon: “And Marcus, does he have any kids”, haha. Det var tråkigt att behöva säga hejdå eftersom det känns som om man precis har träffats.  

 

Min resa i Pondicherry har varit helt underbar, jag har fått se så mycket och fått lära mig så mycket. Det finaste var att få besöka The Mother och Sri Aurobindos trädgård, det mäktigaste upplevelsen var The Inner Circle i Mitramandir. Och den roligaste upplevelsen var att få träffa alla människor, så mycket skratt vi haft tillsammans samt mammas engelska. Ida och jag har skrattat väldigt mycket åt den att hon blandat svenska och engelska i sina meningar, helt underbart! 

Många kramar,
Linnea.

Till Auroville – del 4

Dagarna går snabbt här nere, och programmet är späckat. Nirmal och jag ringde om varandra ett antal gånger igår, men lyckades till slut få till att träffas idag vid 07:15. Det blev ett ganska hastigt samtal, och tyvärr lär vi inte hinna träffa honom mer denna gång. 

Efter en snabb frukost bar det iväg till Auroville. Färden dit gick som vanligt i sick-sack, mellan motorcyklar och mötande fordon – oftast med två hjul på vardera sida om vägen. Och hela tiden tutandes. Väl ute i Auroville, fick vi först sitta en stund vid det märkliga Bunjee-trädet, som fanns på platsen redan innan Auroville skapdes. För dem som inte sett, kommer ihåg, eller känner igen min stavning, så är det ett jätteträd med en central stam, och sedan nya stammar en bit ut på grenarna. Småstammarna fungerar som stöttor, så att grenarna kan bli jättelånga. Efter en kort kvart fick vi gå vidare och komma i en stor, guldskimrande glob – Matrimandir.  

 Genom att gå in i globen och vandra upp till ett rum högt upp, så kom man till the inner chamber – ett rum nästan helt i marmor, med en glassfär i mitten. Ett litet hål i taket lät ljuset stråla in och träffa glassfären. Man satt på kuddar runt om sfären och mediterade i en liten stund mer än vad ryggen egentligen klarade (trots att man är det fulltränade muskelpaketet, som man är). Men det var ett fantastiskt rum, så tyst och så stilla.
Efter meditation gick vi ut och kollade på amfiteatern, och sedan släpptes barnen och frun lösa i souvenirshopparna. När Ida precis hade betalat, kom det fram två unga kvinnor och frågade om de fick fotografera henne. Ida och Linnea som gjort samma sak med ett antal indiska barn, började skratta, men gick med på det. Efter bilderna på Ida, så ville de även ha med Linnea. 

Efter mat, hemkomst och vila, hämtade Chanda upp oss för att gå på parad i Ashram. Chanda introducerade oss för många, bla god vän till Mona, som ledde den i hans ställe. Lyckades inte memorera namnet, trots att jag upprepade det för att minnas. Men det börjar på M, i alla fall. Minns jag bestämt. Tror jag. Men det var i alla fall en barndomsvän och konkurrent på idrottsbanan. Dessutom var hade en av kaptenerna haft pappa som elev, men hon var still going strong. Innan paraden började, stötte vi på Arjev och Jasmine igen. De var där för att se på Sahana, som skulle vara med för första gången.

Precis när tävlingen börjat, dyker Kalu upp. Vi satt och pratade så mycket att jag missade löpartävlingarna:). Han hade ju precis kommit hem ifrån Gujarat igår, där han hade utbildat lite idrottsmän i stresshantering. Ett ämne som han också skrivit en bok om, något jag hoppas kunna lägga beslag på innan vi åker. 

Efter att vi sett på lite idrottsaktiviteter, åkte vi med Chanda och hälsade på Mona. Mona var i samma, eller kanske lite bättre form som igår, var väldigt besviken om att inte kunna vara med på paraden. Det var en av de få han missat, om inte den första. Vi fick presenter att ha med oss tillbaka hem (mango-bars i massor), och sedan satt vi och pratade med Mona ett tag. Oavsett hur dåligt han mår, eller hur trött han är, så skämtar han ändå. Vissa saker har han gemensamt med pappa (flyttar handen när man försöker ta i hand), men han har dessutom ett stenansikte som inte rör en min när han driver med en. Bland annat fick han Linnea att stå på knä inför honom, innan han gav henne en present

Ännu en hektisk dag – del 3

Vi gick upp tidigt i morse, för att, ifrån vår balkong, se solen gå upp över havet. Eller, rättare sagt en av oss (jag) vaknade i tid för det, men orkade knappt stiga upp. Efter att ha dragit mig i tio min, masade jag mig upp och fick se… moln. Ingen soluppgång i sikte, alltså.

Efter frukost stressade vi för att komma i ordning. 8:15 skulle vi få skjuts till Sri Aurobindo och The Mothers grav. Men ingen bil kommer. 8:40 får vi tag i chauffören, som genast säger att han kommer 8:45. 9:10 kommer han till slut, med Chanda. Vi anländer till The Mothers arbetsrum, där vi får sitta och meditera efter förmåga, och invänta att man öppnar in till Sri Aurobindos rum. Vägen dit är full med alla otänkliga blommor. Chanda gav sig på att försöka lära oss namnen på fem av dem – men jag är rädd att vi är hopplösa fall. Vi misslyckades totalt när hon testade oss en halvtimme senare. När vi sedan släpptes in till Sri Aurobindos rum, så fick vi sitta i två rader och meditera/tänka, fundera och njuta över den fantastiska upplevelsen man fick vara med om. Allting avslutades med att vi lotsades förbi gravplatsen, som var enormt vackert utsmyckad med blommor. Eftersom där råder fotoförbud och vi inte tyckte det passade sig att be om tillåtelse.
På väg därifrån passerade vi ett temporärt tempel, som man höll på att iordningsställa inför morgondagen. Utanför fanns en tempelelefant, som Linnea fick klappa. Under tiden blev värmen för mycket för Rose petal, som Mona och Chanda döpt Ida till. Vi fick svalka oss hemma hos Chanda, som bor precis intill.
Lunch intogs hemma hos Jasmine, tillsammans med hennes barn och Anjana. Vi skulle egentligen ätit kvällsmat där, men Chanda hade ändrat planerna åt oss.  Kalu, som under eftermiddagen skulle komma hem ifrån Gujarat, missade oss därför, men jag hoppas vi möts imorgon. Barnen fick lego, en målarbok och en bröderna Lejonhjärta-bok. Genast engagerade de sig i legot, och senare övergick Sahana till målarboken.
På eftermiddagen hämtade Chanda oss igen och vi besökte pappersfabriken, som farfar startade. Vi blev guidade av en indier som visste var Sibbhult ligger. Han hade naturligtvis jobbat på Scania:). Vi fick följa hela processen, ifrån rester ifrån t-shirt-tillverkning, via en nedhackad, uppblött sörja, till färdigt papper. Imponerande process, som de behåller handgjord. Och allt spillmaterial går tillbaka i processen. Ingenjören i mig njöt…
Vi avslutade dagen med glass och shopping. Det finns på tok för många affärer i Pondi…
Slutligen, Mona mår lite bättre, han är nu på nursinghome. Vi hälsade på honom och han var kvitt febern nu. Nu ska han bara komma igång och röra på sig igen. Och då är det ju passande att vi tittade in till lokalen där pappas träningsgrejer finns numera. Vi träffade en sjukgymnast där som pappa utbildat på utrustningen, under en månads tid. Vad han heter, har jag ingen aning om…

Vägen till Pondicherry, Del 2

Då är det dags för min tur att skriva om vår resa. Pappa avslutade innan vi kom till Frankfurt så där tänkte jag börja.

När vi kom till Frankfurt blev det som en jätte chock, så STORT det var! Vi yrade rundor och hittade ingenting, åkte bland annat skyline för att komma till “vår” del av flygplatsen där vi skulle åka ifrån. Eftersom vi satt oss ner för att äta lite så rann tiden iväg och köerna hade blivit enorma när vi kom framtill incheckningen. Under denna tid har mamma både hunnit tappa passet och glömt sin mobil i väskan. Detta fick som följd att hon fick gå iväg till ett “säkerhetsrum” där alla tittade dömande på henne medan de skannade hennes mobil, som vi skrattade! 

Väl på flyget dirigerades vi till nya platser och alla yrade rundor till sina nya platser på grund av en familj med ett nyfött barn, som var jätte sött förresten! Men tillslut hamnade vi på två 2-säten bakom varandra och påbörjade den längsta och tyngsta flygresan. 

När vi kom till Chennai var vi ännu tröttare och var inne på 24 timmars resande. Vi kommer till långa köer vid passkontrollerna och klantar som bara vi är så har pappa och mamma missad att fylla i papper så det fick vi göra i sista sekund. När vi kommer ut från flygplatsen så står det en man med en “Marcus Sarkar” skylt och vi får skjuts till hotellet. Vi slås av hur högljutt det är, alla tutar hela tiden även om klockan är 01.00 på natten och alla kör som galningar! Vi kör förbi kossor som går på vägarna och hundar som följer efter vår bil. 

När vi tillslut kommer till vårt guest house är vi inte speciellt trötta utan ber om lite mackor, de hade väldigt bra service eftersom de faktiskt ställde sig och rostade bröd till oss. Dessutom var hotellet jätte mysigt. Får 5 av 5 toast. 😉 

Morgonen därefter var det dags för den tre timmars långa bilresan till Pondicherry som den också var fylls med tutande och vilt körande. 

När vi kommer in i Pondicherry ser man direkt skillnad på landskapet och de underbart vackra husen. Precis när vi kommer innanför dörren till vårt nya rum ringer Chanda och vill hälsa på. Hon berättar att Mona är sjuk, av en förkylning som gjort honom mycket svag, så vi får följa med henne till Mona för att hälsa på honom. För de yngre som inte träffat Mona eller för er som har ett vagt minne av honom så är han precis som farfar! Lik till utseendet och samma humor! 🙂

Efter att vi hälsat på Mona så åker vi till stan för att shoppa lite, vi köper bland annat super god frukt och vars en salwar kameez till mig och Ida. Vi sa hejdå till Chanda och gick rundor lite själva. Dock var shoppinggatorna längre än vi trodde så vi hittade ingenstans! När vi skulle ta motorrickshaw hem så hittade inte dem heller så vi sa att dem skulle köra hem till Mona, vilket dem inte heller visste var det låg så de stannade flera gånger på vägen för att fråga rundor. Sedan promenerade vi hem därifrån. 

Nu sitter vi trötta och svettiga på hotellet efter en kvällspromenad i det fina vädret. 

Godnatt, många kramar från Linnea. 

Vår Indien-resa, del 1

Just nu känns det som om någon inte vill att vi reser till Indien. Denne någon verkar till och med vara inställd på att vi inte ska lämna Sverige ens. När vi klivit på bussen ifrån Höganäs kl 00:57, får vi reda på att tåget ifrån Helsingborg nog är inställt. Vi åker på vinst och förlust ändå vidare till Helsingborg, med hopp om ersättningsbuss. Väl i Helsingborg står där en buss vi kan åka med, och resan tuffar igång. Långsamt. För bussen stannar vid varenda mjölkpall längst vägen; för det skulle ju tåget gjort. Nu närmar sig klockan 2, eller 3 som den ju blev i samma ögonblick pga sommartid. Då märker vi att, trots att jag fått resan planerad av Skånetrafiken, så har man inte tagit hänsyn till sommartiden. Strax innan Landskrona inser vi att vi kommer att missa alla anslutningståg i Lund, om vi fortsätter i detta tempot. Vi ringer alltså efter taxi, som plockar upp oss i Landskrona och sladdar iväg till Lund. 

Väl i Lund kommer vi på tåget med tio minuter till godo. Klockan är nu 4, och alla börjar känna sig stressade, för nu kommer vi ju till Kastrup 4:30 och får inte alls lika god tid på oss. Så lämnar tåget station. Nästan. Vi kommer 20 m sedan bromsar vi in. Tydligen obehöriga på spåret. Vi väntar. Och väntar. Och till slut, 04:30, kommer vi iväg…

Ha, vi är på gång – incheckade och säkerhetskontrollerade står vi så vid gaten och väntar på att borda planet. Klockan är 6.24 och allt ser plötsligt bra ut. Utom wi-fi, så därför posta jag detta ifrån Frankfurt. 

  

Uppdatering från London

Marcus sa till mig att han och David var överens om att jag skulle uppdatera er om vad jag gör (eller inte), och eftersom bloggen används så lite så tänkte jag, varför inte här.

Jag sitter just nu och väntar på att kunna checka ut från mitt vandrarhem (jag fick bara stanna här i 14 dagar och det har gått 15 nu 🙂 ) i sydöstra delen av centrala London. Nästa vandrarhem ligger ännu närmre centrum, men åt nordväst.

Dom första dagarna gick förvånansvärt bra med tanke på hur tungt det varit hemma i Malmö. Jag kom hit den 18:e, ganska tidigt på eftermiddagen, men gjorde inget särskilt den dan. Dagen därpå stack jag däremot till British Museum och gick direkt till Rosettastenen, som jag länge velat se. Jag blev faktiskt inte ett dugg besviken. Tvärtom. Det är en fantastisk liten bit sten (ca en meter hög), med otroligt fina, små bokstäver och tecken. Tyvärr var jag inte alls lika begeistrad över resterande delar av muséet, tills jag kom till en flygel med samlingar av olika slag från upplysningstiden. Efter att ha gått runt där i nästan fem timmar, så var jag ganska seg och tog mig bara igenom lite mer än halva flygeln innan jag gav upp.

Under helgen stannade jag på vandrarhemmet och jobbade på mitt CV och personliga brev för ett jobb som redaktörsassistent hos en bokförläggare. Jag började med att leta jobb ganska många dagar tidigare än jag trott från början, så jag kände mig ganska stolt. Än mer stolt blev jag när Martin inte hade några anmärkningar på varken CV:t eller brevet. Men tyvärr har jag inte hört något från förläggaren (och kommer inte att göra det heller om dom inte kallar mig till intervju). 

Eftersom jag bott (och kommer att bo) i sovsal, så har jag haft lite udda rumskamrater, även om dom flesta har varit tysta och omtänksamma. Den första helgen var där en person som bara sov en natt, men den var fylld av ljud. Han kom in lite småfull, runt ett på natten, och snubblade runt och inne i och ut ur rummet i en kvart innan han, med viss möda, tog sig upp i bädden över mig. Väl där stönade och stånkade han varje gång han rörde på sig lite grann, men han somnade, snarkande, ganska snart. Nån timme senare vaknade han och behövde gå på toa. Hur han lät vet jag inte, men han väckte mig i alla fall. Halvt mumlande tar han sig halvvägs ner på stegen innan han, i ett genialiskt drag, bestämmer sig för att hoppa. Smidig som en gasell landar han ljudligt på alla fyra. Nästa morgon sticker han,helt utan att på något sätt uppmärksamma att han inte är ensam i rummet.

På måndagen sen stack jag till Natural History Museum för att titta på deras blåvalsskelett. Kön vid huvudingången var väl ca 150m lång, men jag hörde en vakt som sa att där var ingen kö vid sidoentrén, så jag stack dit och möttes av ett stegosaurusskelett. Det var en häftig början, men jag slogs av hur litet det var. Dom berömda ryggplattorna stod som högst inte mycket högre än toppen på min skalle. Jag tog mig nästan direkt till blåvalsskelettet, fast jag blev stoppad på vägen av ett diplodocusskelett., som även det var mindre än väntat men ändå mäktigt. Blåvalsskelettet, och den fullskaliga modellen som hängde under, var båda sagolika. Vilket osannolikt mäktigt djur det är.

Jag såg mycket mer, men jag känner att det här inlägget börjar bli väldigt långt. Jag får väl skriva ett till om ett litet tag. Jag har precis blivit meddelad om att jag missat utcheckningstiden här, men det var okej att stanna en timme till eftersom det andra vandrarhemmet inte öppnar sin incheckning förrän om en och en halv timme.

Bilder ifrån Tomasdal

Jag hade lovat lite bilder ifrån årets klandagar – och här är dem. De som tagit bilder får gärna fylla på. Mycket brännbollbilder i år, med specialstudie kring löpteknik.

IMG_8941

IMG_9048 IMG_9047 IMG_9046 IMG_9045 IMG_9044 IMG_9043 IMG_9041 IMG_9039 IMG_9038 IMG_9037 IMG_9036 IMG_9035 IMG_9034 IMG_9033 IMG_9032 IMG_9029 IMG_9028 IMG_9027 IMG_9026 IMG_9024 IMG_9022 IMG_9021 IMG_9020 IMG_9019 IMG_9015 IMG_9014 IMG_9013 IMG_9010 IMG_9009 IMG_9008 IMG_9007 IMG_9006 IMG_9005 IMG_9004 IMG_9003 IMG_9002 IMG_9001 IMG_8999 IMG_8998 IMG_8997 IMG_8996 IMG_8993 IMG_8988 IMG_8987 IMG_8986 IMG_8985 IMG_8984 IMG_8983 IMG_8982 IMG_8981 IMG_8980 IMG_8976 IMG_8975 IMG_8974 IMG_8972 IMG_8971 IMG_8970 IMG_8969 IMG_8968 IMG_8967 IMG_8959 IMG_8958 IMG_8957 IMG_8955 IMG_8954 IMG_8953 IMG_8952 IMG_8951 IMG_8950 IMG_8949 IMG_8948 IMG_8947 IMG_8946 IMG_8945 IMG_8943