Så var det gjort – läkarna har snittat upp ett ca 5 cm långt snitt i Idas ben och topsat lite och kapat åt sig liten bit av skelettet. Nu väntar man bara på provsvar, vilka ska komma i slutet av veckan. Läkaren sa att de var 95 % säkra på att det var en infektion, men vilka bakterier och hur den kommit dit får provsvaren visa.
Det var nära att vi inte hade hunnit till sjukhuset i tid. Jag hade varit duktig och satt timer på parkeringsvärmaren (inbyggd dieseldriven motorvärmare) och den hade, tillsammans med en temperatur på -15 grader (nu blev du frestade att komma hem, pappa), gjort att batteriet tog slut. En snäll granne räddade oss och lånade ut sin bil.
Jag har inte hunnit prata med någon här om Idas magnetröntgen etc. Jag hade tänkt ringa pappa på onsdagen eller torsdagen; det var ju ingen brådska, vi skulle ju inte träffa ortopeden förrän den 15:e feb. Men så gick båda dagarna åt till möten och helt plötsligt kom samtalet ifrån det blå.
Vi har, sedan det här snurrade i gång igen efter skolstarten, inte haft samma läkare två gånger. Trots det har läkarna varit jätte engagerade, och verkligen tagit tag i saker. De har överlämnat mellan varandra hela tiden, så de har hela tiden verkat ha läst på ordentligt i hennes journal. Naturligtvis har vi en massa frågor, men de flesta kan inte få något riktigt svar förrän det är 100 % klart vad det är.
Tack alla som hälsat till Ida, hon uppskattar det jättemycket! Hälsa Rebecka att Ida tyckte hennes läkare var bra – han kanske skulle operera lite på Rebecka med 😉