Au revoir – del 5
Som vanligt började vår dag med mycket stress, ingen av oss är morgonmänniska så det blir alltid mycket skrik och spring på morgnarna eftersom vi vill komma tid till dagens fulla schema. Det första vi gjorde idag var att åka till en av Ashrams fina trädgårdar där de planterar på beställning exempelvis till Ashram plantera dem 1500 blommor och andra växter. I en del av trädgården hade dem ett växthus (ca. 25x7meter och detta var den lilla trädgården) där de hade endast kaktusar av olika slag, helt amazing! Det var supervackert och riktigt coolt, men vi fick många myggbett.
Sedan åkte vi vidare till Pottery, där Mona bestämmer, vi tittade på hur de gjorde jättefina krukor. Medan jag och Ida vilade på Monas kontor så fick mamma och pappa en rundtur av Chanda. Enligt pappa gick de ut på en takterrass och kollade ut över bananodlingarna, mamma sa att det var jättefin utsikt.
När vi sedan åkte vidare så åkte vi till Dining Hall som matade 1500 personer under en och samma måltid. Jag och Ida missade det med tyvärr, antagligen hade vi druckit för lite samt ätit för lite eftersom vi kände oss yra och trötta. Efter det åkte vi och hälsade på en skola i Ashram där vi mötte en dam som varit lärare till farfar. Hon berättade om hur, när farfar varit liten, han stått närmast The Mother och andra stå i kö bakom honom. De hade stått där med blommor och skickat dem till honom för att han sen skulle ge dem till henne.
Till lunch åt vi ute med Chandas familj och Ajay Virmani, en lunch bestående av fyra olika rätter för att vi skulle få smaka på så mycket dom möjligt. Haha, när vi var klara där så var vi så trötta och mätta så vi alla höll på att somna där. Förutom Ida som bara verkat få energi och sprang rundor???
Efter vilan så hälsade vi på Mona, han berättade bland annat att Sri Aurobindo haft en hund som gick rundor hos dem, han berättade hur vår farfar varit jätterädd för den. Kanske är det så att farfar bara spelar allergisk mot våra hundar, men egentligen bara inte gillar dem? 😉 Vi sa sedan hejdå till Mona för sista gången och detsamma med Chanda. Det kändes jättehemskt eftersom de varit så snälla mot oss.
Till sist åt vi kvällsmat hemma hos Samir och Jasmine, underbart gott, där var vi många samlade. Det var vår familj, deras familj samt Anjana och Kalu. Vi åt, tittade på bilder från när de varit i Sverige och hade jättemysigt. Under tiden vi var där så skulle Anjana skriva ner alla namn i familjen, när hon och Ida kom till Marcus frågade hon: “And Marcus, does he have any kids”, haha. Det var tråkigt att behöva säga hejdå eftersom det känns som om man precis har träffats.
Min resa i Pondicherry har varit helt underbar, jag har fått se så mycket och fått lära mig så mycket. Det finaste var att få besöka The Mother och Sri Aurobindos trädgård, det mäktigaste upplevelsen var The Inner Circle i Mitramandir. Och den roligaste upplevelsen var att få träffa alla människor, så mycket skratt vi haft tillsammans samt mammas engelska. Ida och jag har skrattat väldigt mycket åt den att hon blandat svenska och engelska i sina meningar, helt underbart!
Många kramar,
Linnea.
Till Auroville – del 4
Dagarna går snabbt här nere, och programmet är späckat. Nirmal och jag ringde om varandra ett antal gånger igår, men lyckades till slut få till att träffas idag vid 07:15. Det blev ett ganska hastigt samtal, och tyvärr lär vi inte hinna träffa honom mer denna gång.
Efter en snabb frukost bar det iväg till Auroville. Färden dit gick som vanligt i sick-sack, mellan motorcyklar och mötande fordon – oftast med två hjul på vardera sida om vägen. Och hela tiden tutandes. Väl ute i Auroville, fick vi först sitta en stund vid det märkliga Bunjee-trädet, som fanns på platsen redan innan Auroville skapdes. För dem som inte sett, kommer ihåg, eller känner igen min stavning, så är det ett jätteträd med en central stam, och sedan nya stammar en bit ut på grenarna. Småstammarna fungerar som stöttor, så att grenarna kan bli jättelånga. Efter en kort kvart fick vi gå vidare och komma i en stor, guldskimrande glob – Matrimandir.
Genom att gå in i globen och vandra upp till ett rum högt upp, så kom man till the inner chamber – ett rum nästan helt i marmor, med en glassfär i mitten. Ett litet hål i taket lät ljuset stråla in och träffa glassfären. Man satt på kuddar runt om sfären och mediterade i en liten stund mer än vad ryggen egentligen klarade (trots att man är det fulltränade muskelpaketet, som man är). Men det var ett fantastiskt rum, så tyst och så stilla.
Efter meditation gick vi ut och kollade på amfiteatern, och sedan släpptes barnen och frun lösa i souvenirshopparna. När Ida precis hade betalat, kom det fram två unga kvinnor och frågade om de fick fotografera henne. Ida och Linnea som gjort samma sak med ett antal indiska barn, började skratta, men gick med på det. Efter bilderna på Ida, så ville de även ha med Linnea.
Efter mat, hemkomst och vila, hämtade Chanda upp oss för att gå på parad i Ashram. Chanda introducerade oss för många, bla god vän till Mona, som ledde den i hans ställe. Lyckades inte memorera namnet, trots att jag upprepade det för att minnas. Men det börjar på M, i alla fall. Minns jag bestämt. Tror jag. Men det var i alla fall en barndomsvän och konkurrent på idrottsbanan. Dessutom var hade en av kaptenerna haft pappa som elev, men hon var still going strong. Innan paraden började, stötte vi på Arjev och Jasmine igen. De var där för att se på Sahana, som skulle vara med för första gången.
Precis när tävlingen börjat, dyker Kalu upp. Vi satt och pratade så mycket att jag missade löpartävlingarna:). Han hade ju precis kommit hem ifrån Gujarat igår, där han hade utbildat lite idrottsmän i stresshantering. Ett ämne som han också skrivit en bok om, något jag hoppas kunna lägga beslag på innan vi åker.
Efter att vi sett på lite idrottsaktiviteter, åkte vi med Chanda och hälsade på Mona. Mona var i samma, eller kanske lite bättre form som igår, var väldigt besviken om att inte kunna vara med på paraden. Det var en av de få han missat, om inte den första. Vi fick presenter att ha med oss tillbaka hem (mango-bars i massor), och sedan satt vi och pratade med Mona ett tag. Oavsett hur dåligt han mår, eller hur trött han är, så skämtar han ändå. Vissa saker har han gemensamt med pappa (flyttar handen när man försöker ta i hand), men han har dessutom ett stenansikte som inte rör en min när han driver med en. Bland annat fick han Linnea att stå på knä inför honom, innan han gav henne en present