Month: March 2015

Vi gick upp tidigt i morse, för att, ifrån vår balkong, se solen gå upp över havet. Eller, rättare sagt en av oss (jag) vaknade i tid för det, men orkade knappt stiga upp. Efter att ha dragit mig i tio min, masade jag mig upp och fick se… moln. Ingen soluppgång i sikte, alltså.

Efter frukost stressade vi för att komma i ordning. 8:15 skulle vi få skjuts till Sri Aurobindo och The Mothers grav. Men ingen bil kommer. 8:40 får vi tag i chauffören, som genast säger att han kommer 8:45. 9:10 kommer han till slut, med Chanda. Vi anländer till The Mothers arbetsrum, där vi får sitta och meditera efter förmåga, och invänta att man öppnar in till Sri Aurobindos rum. Vägen dit är full med alla otänkliga blommor. Chanda gav sig på att försöka lära oss namnen på fem av dem – men jag är rädd att vi är hopplösa fall. Vi misslyckades totalt när hon testade oss en halvtimme senare. När vi sedan släpptes in till Sri Aurobindos rum, så fick vi sitta i två rader och meditera/tänka, fundera och njuta över den fantastiska upplevelsen man fick vara med om. Allting avslutades med att vi lotsades förbi gravplatsen, som var enormt vackert utsmyckad med blommor. Eftersom där råder fotoförbud och vi inte tyckte det passade sig att be om tillåtelse.
På väg därifrån passerade vi ett temporärt tempel, som man höll på att iordningsställa inför morgondagen. Utanför fanns en tempelelefant, som Linnea fick klappa. Under tiden blev värmen för mycket för Rose petal, som Mona och Chanda döpt Ida till. Vi fick svalka oss hemma hos Chanda, som bor precis intill.
Lunch intogs hemma hos Jasmine, tillsammans med hennes barn och Anjana. Vi skulle egentligen ätit kvällsmat där, men Chanda hade ändrat planerna åt oss.  Kalu, som under eftermiddagen skulle komma hem ifrån Gujarat, missade oss därför, men jag hoppas vi möts imorgon. Barnen fick lego, en målarbok och en bröderna Lejonhjärta-bok. Genast engagerade de sig i legot, och senare övergick Sahana till målarboken.
På eftermiddagen hämtade Chanda oss igen och vi besökte pappersfabriken, som farfar startade. Vi blev guidade av en indier som visste var Sibbhult ligger. Han hade naturligtvis jobbat på Scania:). Vi fick följa hela processen, ifrån rester ifrån t-shirt-tillverkning, via en nedhackad, uppblött sörja, till färdigt papper. Imponerande process, som de behåller handgjord. Och allt spillmaterial går tillbaka i processen. Ingenjören i mig njöt…
Vi avslutade dagen med glass och shopping. Det finns på tok för många affärer i Pondi…
Slutligen, Mona mår lite bättre, han är nu på nursinghome. Vi hälsade på honom och han var kvitt febern nu. Nu ska han bara komma igång och röra på sig igen. Och då är det ju passande att vi tittade in till lokalen där pappas träningsgrejer finns numera. Vi träffade en sjukgymnast där som pappa utbildat på utrustningen, under en månads tid. Vad han heter, har jag ingen aning om…

Då är det dags för min tur att skriva om vår resa. Pappa avslutade innan vi kom till Frankfurt så där tänkte jag börja.

När vi kom till Frankfurt blev det som en jätte chock, så STORT det var! Vi yrade rundor och hittade ingenting, åkte bland annat skyline för att komma till “vår” del av flygplatsen där vi skulle åka ifrån. Eftersom vi satt oss ner för att äta lite så rann tiden iväg och köerna hade blivit enorma när vi kom framtill incheckningen. Under denna tid har mamma både hunnit tappa passet och glömt sin mobil i väskan. Detta fick som följd att hon fick gå iväg till ett “säkerhetsrum” där alla tittade dömande på henne medan de skannade hennes mobil, som vi skrattade! 

Väl på flyget dirigerades vi till nya platser och alla yrade rundor till sina nya platser på grund av en familj med ett nyfött barn, som var jätte sött förresten! Men tillslut hamnade vi på två 2-säten bakom varandra och påbörjade den längsta och tyngsta flygresan. 

När vi kom till Chennai var vi ännu tröttare och var inne på 24 timmars resande. Vi kommer till långa köer vid passkontrollerna och klantar som bara vi är så har pappa och mamma missad att fylla i papper så det fick vi göra i sista sekund. När vi kommer ut från flygplatsen så står det en man med en “Marcus Sarkar” skylt och vi får skjuts till hotellet. Vi slås av hur högljutt det är, alla tutar hela tiden även om klockan är 01.00 på natten och alla kör som galningar! Vi kör förbi kossor som går på vägarna och hundar som följer efter vår bil. 

När vi tillslut kommer till vårt guest house är vi inte speciellt trötta utan ber om lite mackor, de hade väldigt bra service eftersom de faktiskt ställde sig och rostade bröd till oss. Dessutom var hotellet jätte mysigt. Får 5 av 5 toast. 😉 

Morgonen därefter var det dags för den tre timmars långa bilresan till Pondicherry som den också var fylls med tutande och vilt körande. 

När vi kommer in i Pondicherry ser man direkt skillnad på landskapet och de underbart vackra husen. Precis när vi kommer innanför dörren till vårt nya rum ringer Chanda och vill hälsa på. Hon berättar att Mona är sjuk, av en förkylning som gjort honom mycket svag, så vi får följa med henne till Mona för att hälsa på honom. För de yngre som inte träffat Mona eller för er som har ett vagt minne av honom så är han precis som farfar! Lik till utseendet och samma humor! 🙂

Efter att vi hälsat på Mona så åker vi till stan för att shoppa lite, vi köper bland annat super god frukt och vars en salwar kameez till mig och Ida. Vi sa hejdå till Chanda och gick rundor lite själva. Dock var shoppinggatorna längre än vi trodde så vi hittade ingenstans! När vi skulle ta motorrickshaw hem så hittade inte dem heller så vi sa att dem skulle köra hem till Mona, vilket dem inte heller visste var det låg så de stannade flera gånger på vägen för att fråga rundor. Sedan promenerade vi hem därifrån. 

Nu sitter vi trötta och svettiga på hotellet efter en kvällspromenad i det fina vädret. 

Godnatt, många kramar från Linnea. 

Just nu känns det som om någon inte vill att vi reser till Indien. Denne någon verkar till och med vara inställd på att vi inte ska lämna Sverige ens. När vi klivit på bussen ifrån Höganäs kl 00:57, får vi reda på att tåget ifrån Helsingborg nog är inställt. Vi åker på vinst och förlust ändå vidare till Helsingborg, med hopp om ersättningsbuss. Väl i Helsingborg står där en buss vi kan åka med, och resan tuffar igång. Långsamt. För bussen stannar vid varenda mjölkpall längst vägen; för det skulle ju tåget gjort. Nu närmar sig klockan 2, eller 3 som den ju blev i samma ögonblick pga sommartid. Då märker vi att, trots att jag fått resan planerad av Skånetrafiken, så har man inte tagit hänsyn till sommartiden. Strax innan Landskrona inser vi att vi kommer att missa alla anslutningståg i Lund, om vi fortsätter i detta tempot. Vi ringer alltså efter taxi, som plockar upp oss i Landskrona och sladdar iväg till Lund. 

Väl i Lund kommer vi på tåget med tio minuter till godo. Klockan är nu 4, och alla börjar känna sig stressade, för nu kommer vi ju till Kastrup 4:30 och får inte alls lika god tid på oss. Så lämnar tåget station. Nästan. Vi kommer 20 m sedan bromsar vi in. Tydligen obehöriga på spåret. Vi väntar. Och väntar. Och till slut, 04:30, kommer vi iväg…

Ha, vi är på gång – incheckade och säkerhetskontrollerade står vi så vid gaten och väntar på att borda planet. Klockan är 6.24 och allt ser plötsligt bra ut. Utom wi-fi, så därför posta jag detta ifrån Frankfurt. 

  

Marcus sa till mig att han och David var överens om att jag skulle uppdatera er om vad jag gör (eller inte), och eftersom bloggen används så lite så tänkte jag, varför inte här.

Jag sitter just nu och väntar på att kunna checka ut från mitt vandrarhem (jag fick bara stanna här i 14 dagar och det har gått 15 nu 🙂 ) i sydöstra delen av centrala London. Nästa vandrarhem ligger ännu närmre centrum, men åt nordväst.

Dom första dagarna gick förvånansvärt bra med tanke på hur tungt det varit hemma i Malmö. Jag kom hit den 18:e, ganska tidigt på eftermiddagen, men gjorde inget särskilt den dan. Dagen därpå stack jag däremot till British Museum och gick direkt till Rosettastenen, som jag länge velat se. Jag blev faktiskt inte ett dugg besviken. Tvärtom. Det är en fantastisk liten bit sten (ca en meter hög), med otroligt fina, små bokstäver och tecken. Tyvärr var jag inte alls lika begeistrad över resterande delar av muséet, tills jag kom till en flygel med samlingar av olika slag från upplysningstiden. Efter att ha gått runt där i nästan fem timmar, så var jag ganska seg och tog mig bara igenom lite mer än halva flygeln innan jag gav upp.

Under helgen stannade jag på vandrarhemmet och jobbade på mitt CV och personliga brev för ett jobb som redaktörsassistent hos en bokförläggare. Jag började med att leta jobb ganska många dagar tidigare än jag trott från början, så jag kände mig ganska stolt. Än mer stolt blev jag när Martin inte hade några anmärkningar på varken CV:t eller brevet. Men tyvärr har jag inte hört något från förläggaren (och kommer inte att göra det heller om dom inte kallar mig till intervju). 

Eftersom jag bott (och kommer att bo) i sovsal, så har jag haft lite udda rumskamrater, även om dom flesta har varit tysta och omtänksamma. Den första helgen var där en person som bara sov en natt, men den var fylld av ljud. Han kom in lite småfull, runt ett på natten, och snubblade runt och inne i och ut ur rummet i en kvart innan han, med viss möda, tog sig upp i bädden över mig. Väl där stönade och stånkade han varje gång han rörde på sig lite grann, men han somnade, snarkande, ganska snart. Nån timme senare vaknade han och behövde gå på toa. Hur han lät vet jag inte, men han väckte mig i alla fall. Halvt mumlande tar han sig halvvägs ner på stegen innan han, i ett genialiskt drag, bestämmer sig för att hoppa. Smidig som en gasell landar han ljudligt på alla fyra. Nästa morgon sticker han,helt utan att på något sätt uppmärksamma att han inte är ensam i rummet.

På måndagen sen stack jag till Natural History Museum för att titta på deras blåvalsskelett. Kön vid huvudingången var väl ca 150m lång, men jag hörde en vakt som sa att där var ingen kö vid sidoentrén, så jag stack dit och möttes av ett stegosaurusskelett. Det var en häftig början, men jag slogs av hur litet det var. Dom berömda ryggplattorna stod som högst inte mycket högre än toppen på min skalle. Jag tog mig nästan direkt till blåvalsskelettet, fast jag blev stoppad på vägen av ett diplodocusskelett., som även det var mindre än väntat men ändå mäktigt. Blåvalsskelettet, och den fullskaliga modellen som hängde under, var båda sagolika. Vilket osannolikt mäktigt djur det är.

Jag såg mycket mer, men jag känner att det här inlägget börjar bli väldigt långt. Jag får väl skriva ett till om ett litet tag. Jag har precis blivit meddelad om att jag missat utcheckningstiden här, men det var okej att stanna en timme till eftersom det andra vandrarhemmet inte öppnar sin incheckning förrän om en och en halv timme.